Det är lite knäppt. Ibland när jag loggar in på bloggen får jag en drabbande impuls att försvara mig själv. Det är så mycket bilder på mig, det är lite rosa, det är ytligt... Det finns visserligen lite text här och där men vem läser den egentligen? Är jag en sån där modebloggare? Än värre: vill jag verkligen vara det?
Kanske är det för att jag alltid stått lite dubbelt i frågan om konsumtionssamhället och hur det uppmuntras idag. Jag kommer aldrig påstå att mode är en mänsklig rättighet (kläder, kanske.) Jag kommer aldrig se det som en dygd att modebilagorna ökar och kan spotta ut 299 nya budgetfynd varje vecka åt de arma stackare som inte har råd att köpa direkt från catwalkmodellernas knotiga kroppar. Dessutom råkar hela fenomenet vara jävligt tacksamt att driva med. Och vem vill egentligen bli driven med?
Faktumet kvarstår dock, jag tycker att det är jävligt kul det här med kläder. Att köpa dem, ta på sig dem, matcha dem, ta av sig dem. Det har jag alltid gjort. Började lägga upp outfitbilder på mig själv på MyStyleDiary våren 2005. Det låter inte som särskilt längesen, men det var ett rätt bra tag före både Sofis mode och Style by Kling (Elin Kling blev lite impad när jag berättade det för henne, bara så ni vet) och ordet modeblogg med för den delen. Back then vågade jag bara tala om för en enda person att jag tog foto på mina kläder. Det var ju trots allt lite knäppt. Nu har jag omfamnat detta guilty pleasure helhjärtat (om än med tillfällig hjärtsvikt) och jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker att det känns bra. Jag är nästan lite stolt.
Men bara lite lagom stolt sådär, för trots allt... Vad har jag egentligen gjort för världen?
Antagligen lika mycket som plockepinn, fingervirkning, motorsport eller golf för den delen. Och vad jag vet har de aldrig behövt kämpa nåt överdrivet för att justifiera sin existens.
2 kommentarer:
Jag vet inte, jag avskyr konceptet modeblogg, bara ordet mode får mig att spy. Att skriva om kläder och design är en helt annan sak. Jag mår direkt dåligt att se unga flickor och pojkar posera framför spegeln. Jag vet inte hur du gör det jasmin, men du kommer undan:) Du klarar dig och du gör det med råge. Jag tror det beror på att det känns äkta och proffsigt. Dessutom för att du är du! Do not stop.
äh, vad har musik/fotografi/film/whatever någonsin gjort för världen?
jag har inte energin att modeblogga (särskilt inte när andra gör det så bra redan), men kommer hela tiden på mig själv med att vara tvungen att försvara mitt intresse i kläder/mode/utseende.
mode är kultur, ffs.
och den roligaste sorten!
Skicka en kommentar