Innan jag somnar...

... läser jag Magnus Betnérs blogg och hoppas på en bättre värld. Det finns verkligen tusen anledningar till att jag blir mörkrädd när jag hör talas om Sverigedemokratena, deras eventuella stöd och intåg i riksdagen. Mest av två enkla anledningar: jag vill inte ha ett monokulturellt Sverige (som om det nu skulle ha existerat någonsin, men ändå) och jag är inte nationalist. Jag har ingen som helst längtan efter SDs nationalstat. Ideologiskt, etiskt och moraliskt är deras världsbild på en annan planet än min. Att människor på den här sidan av 1945 ens kan tänka tanken att göra svepande utlåtanden om "invandrare", "svenskar" eller "muslimer". Att vi inte lärt oss att sluta kategorisera. Ofattbart. Nu får jag mardrömmar igen, så jag tycker att vi läser lite Magnus istället:

“Visst är varje människa unik, men samtidigt är vi också mer eller mindre lika varandra. [I alla fall om SD får bestämma] Vi är alla beroende av gemenskaper, människor som på olika sätt liknar oss själva och som vi kan identifiera oss med. [Som lever i kärnfamilj, flaggar på midsommar och inte bögar] Sverigedemokraterna menar att det i första hand är familjen och nationen som ger oss förutsättningarna att uppnå detta. Inga konstruerade kollektiv kan helt ersätta dessa djupt rotade, ursprungliga gemenskaper.”

Som vi alla känner till är inte familjen och nationen konstruerade kollektiv, utan ursprungliga gemenskaper. Det första Adam gjorde var att gifta sig, muta in ett område och sy en flagga. Alla människor har i alla tider levt i monogama par-relationer som välsignats av Gud. Bott i hus med vitt mexitegel och grillat flintastek på fredagar. Och tillhört sin nation. Västgötar, Östgötar och Skåningar torde hålla med. Dessa nationer har ju alltid funnits. Lite oklart hur det blir med dem. Jag tror Skåningar borde höra till den Danska nationen.

ur "Sverigedemokraterna. Del 1."

(... och ja, jag är Skåning och tycker att hela världen hade mått bra av en extra gnutta självdistans.)