Bukittinggi - vi kom in, vi kommer knappt ut...

Att vi inte visste vad som vantade oss nar vi klev av planet (ca 45 minuter senare) hade inte kunnat stamma battre. Visst, vi lamnade civilisationen bakom oss... Men vad som enligt masterbackpackersen bakom Lonely Planet skulle vara en ovanligt organiserad, modern och aterhallsam bussterminal, med frekventa bussforbindelser - sag kanske inte riktigt likadan ut i vara ogon. Speciellt inte nar taxichaffissen redan innan dess tyckte att det kunde vara en bra ide att kora oss till en parkeringsplats for minibussar med hundratals hungriga chaufforer, varav tio (plus, latt!) springer fram till taxin och borjar banka pa rutorna innan vi ens hunnit sakta ner. Efter nagra tappra forsok att upprepa "TERMINAL" "BIG BUSSES" "AIR CONDITION" kom vi fram till terminalen, som kandes lite som en light-version av busstorget for tva omskakade svennar... Vi far reda pa att den stora bussen till Bukittingi inte gar foran till kvallen, och livradda for att lamna var taxichaffis - som faktiskt visat sig vara valdigt hjalpsam, om an med nagot bristande engelskakunskaper - hoppar vi tillbaks in i bilen och fragar, efter lite betanketid, om inte han skulle kunna kora oss hela vagen. Jovisst, en tur tillbaka till kontoret for ett stamplat tillstand fran bossen, och en liten lunch (for honom, vi lyckades snappa upp nagra vattenflaskor) senare sa var vi pa vag.

Under var sex och en halv timmars langa mardromsresa lar vi oss att filer inte existerar (aven om det finns motande trafik, mote kan man namligen rakna med aven om vagen ar tva meter bred), att det viktigaste ar att lyckas kora om varandra, aven om man maste tvarbromsa tre sekunder senare, samt att tutan betyder "har kommer jag, sa slapp fram mig!" och anvands av alla pa samma gang - mest hardhudad vinner. Medan jag och Per satt och intalade oss att vi skulle overleva, och forsokte meditera till chaffisens blandband med indonesiska smorsanger, forsokte denne guds sande man gora var resa lite behagligare genom att ringa upp sin dotter pa mobilen och be henne oversatta det han ville saga till engelska, och sedan racka over telefonen till mig. Vi kunde bara saga till nar vi ville stanna och ata, sa skulle han kora oss dit. Vi valde att banga, till forman for att snabbare fa satta fotterna pa fast mark och krypa ner i en sang.

Till sist infriades var onskan, mot alla odds, men nu var det natt i en stad vi aldrig sett, pa det "basta" budgethotellet , dar de enda fonstrena vatte in mot hotellets uppehallsrum, myrorna trivdes i "duschen" och var odlekompis vantade bakom gardinen... I en knarrig sang tillbringade vi resten av natten lyssnandes till massandet fran mosken tvars over gatan. Genom vad som lat som en sprucken megafon som lika garna kunde varit placerad brevid huvudkudden blev vi serverade klagosanger pa lopande band natten igenom, medan vi undrade for oss sjalva vart vi egentligen hade hamnat.

Som oftast, ar saker inte lika laskiga i dagsljus... Dagen efter varan omtumlande ankomst hittar vi en liten turistvanlig restaurang vagg i vagg med hotellet, dar de spelade Jack Johnsson och annan trallvanlig musik som skapt for goda semesterdagar. Efter att ha samlat nytt mod, tagit en tur och bekantat oss med staden litegrann bestamde vi oss for att vaga ge oss ut pa vagarna igen - denna gang bara for en femkilometers tur till den narliggande byn Koto Gadang och tillbaka. Vi korde pa ett sakert kort, och tog en taxi, denna gang med en standigt leendes liten man. Leendet kan ha haft att gora med att priset han foreslog for denna korta tur saklart oversteg det reella vardet ganska rejalt... Men tio kilometer for 80 svenska kronor tankte vi att vi kunde ha rad med anda. I priset ingick darmed att var glada lille chaffis parkerade bilen och foljde efter oss runt i byn medan han tappert forsokte guida oss med ett halvt engelskt ord i varannan mening, samt foresla ett flertal andra turer han kunde kora oss pa. Efter inhandlandet av tva ringar fran byns lokala silversmedjor och ett viktigt fotografi av minnesmarket over min stamfader, atervande vi fran den underbart stillsamma, valdigt vackra byn, redo att ta oss an nya utmaningar!

Mer an sa hinner vi inte beratta just nu, men misstrosta icke! Vi kan avsloja att vi numera tycker mycket bra om Bukittinggi, trots att vart hotellrum har fatt smeknamnet "fangelsehalan", att manniskorna har ar valdigt hjalpsamma och trevliga (om an lite ovana vid att se turister...) och att vara engelsktalande guider vi lyckats bekanta oss med genom var favoritresturang var guld varda, pa manga satt! Idag har de tagit med oss pa en helt fantastisk heldagsupplevelse som vi forhoppningsvis hinner dela med oss av snart!

Nu ar bara fragan... Hur tar vi oss till Padang?



(Till eventuella mammor och pappor: oroa er inte, vi har laget under kontroll! Lovar! Puss!)

Hej fran Cangi Airport!

Det har inte riktigt blivit tid for blogg... Aven om vi bott lyxigt med pool, jacuzzi, internet, ac, gym, utsiktsplats och tennisbana hos Jessica och Patrik har i Singapore. Istallet har vi hunnit med en heldag pa zoo, en heldag i kopcentrenas djungel (aka Orchard Road), samt en riktig slapp-dag med sovmorgon, pool-hang och China Town-runda. Nu kor det lilla planet vi ska med in vid gaten. Nasta stopp: Pekanbaru, Indonesien. Darefter 5 timmars buss till Bukittingi. Nu lamnar vi hoghusen och neonljusen for helt andra utsikter. Vet inte riktigt vad vi har att vanta, men jag vet att det ska bli hur spannande som helst.

Tallulahlelujah!

Foto: thecobrasnake.com

Fick ganska mycket gjort igår, ändå. Hann t.o.m. vaxa benen (fan, Martin! hihi) Det var första gången för mig. Vaxet såg ut som kola och det gjorde inte alls ont. Brände lite av värmen bara. Har tydligen för små hårstrån på benen, så de ville liksom inte följa med allihop. Ville bara skryta lite om detta lyxproblem. Nu måste jag fortsätta packa. VI ÅKER IMORGON. Sicko. Vill bara se ut som Tallulah Morton hela semestern, pretty please?

Foto: Justus Ragnarsson

Jag har tänkt att jag skulle fotografera de där bedårande körsbärsblommorna varje dag när jag cyklat till och från jobbet. Nu är jag äntligen ledig - och då har de redan blommat över. Mörkröda små klumpar har det blivit av varenda en. Är det normalt? Nej, tänker jag när jag ser den här bilden som Justus tog för två år sedan. 1 maj är den tagen, om jag inte minns fel...

Sommaren kom till Malmö över en natt, och jag svettas i t-shirt och långbrallor funkar knappt. Har inte rakat benen på ett decennium och jag hann liksom inte med nu. Är rädd att det ska vara höst i Juni när vi kommer tillbaka. Jag älskar sommaren, så jag klagar inte, men man kan ju inte bara hoppa över våren. Våren är bäst.

Vanity Fair Portraits

Var tvungen att beställa hem denna fantastiska bok efter att ha bläddrat i den hemma hos Maria... Iconic images är väl egentligen det minsta man kan säga! Några favoriter är:


Demi Moores legendariska VF-omslag av Annie Leibowitz.


Underbara Julia Roberts i y-fronts.


Den här bilden på Run DMC av Jonas Karlsson är storslagen. Vill tapetsera en vägg med den.

I needed to buy this amazing book of iconic (to say the least) images. I think you need to buy it too, cause it's amazing!

Barfota

Bilder: theoutnet.com, dinsko.se, asos.com, acnejeans.com

Efter att ha hyst ett extremt hat mot (okej, nu blev vi kanske lite väl grova, men jag har aldrig varit särskilt glad i) beige - fulfärgen nummer ett - kan jag just nu inte tänka på annat än beige skor. Beigaste beige, hudfärgat, gråbeige, kolabeige, aprikosbeige. Det är ju helt ärligt talat den bästa, mest lättmatchade skofärgen ever! Allt passar ju till neutralfärgen nummer ett. Något man faktiskt inte kan säga om tråksvart för nej, allt passar inte till svart. Men allt passar ju till hud. Att jag inte tänkt på det förut.


Am_lul har också kommit på det!

I want a pair of beige shoes. I've always hated that non-colour, but it really does go with everything!

Malmö Streetstyle

Mina favoriter Copenhagen Streetstyle har inte uppdaterat allt för ofta på sistone, men nu verkar de vara igång igen, och gör dessutom avstickare till Malmö! Hajade till vid några bekanta miljöer (och ansikten), minsann.

Copenhagen Streetstyle goes to Malmö. The first picture is taken basically right outside my house...

Vi drar om en vecka

In one week we're off...

Om gungor och livet

Tiden bara flyger förbi. Speciellt när man spenderar den funderandes på om det är bäst att blogga först och sen gå till McDonalds och äta den där Chicago-burgaren vs. att haffa burgaren först och blogga sen. Det kan t.o.m. hända att man finner sig tre timmar senare, fortfarande velande. POFF! - bara. Idag har jag lekt med mina solskensbarn på dagis hela dagen. Vi har läst ett nummer av Stålpojken från -78, skrikit "jag är pacifist!" i kör, hoppat från gungorna och cyklat på minicyklarna i karavan. Sofia såg på mig idag och sa: "Vet du Jasmin, du är ju nästan som ett barn!" Det är jag också.* Har svårt att tro att jag någonsin kommer att tacka nej till en längdhoppstävling från gungorna. I flera minuter stod jag och iakttog luftturer som slutade med diverse hårda nedslag i knepiga vinklar (alltid oroväckande nära det där staketet) och fick ett vuxet infall att sätta ner foten med ett Sluta med det där, tjejer, det kommer att gå illa! Men så tänkte jag på alla de otaliga längdhoppstävlingarna från Österportskolans gungor, och hur jag inte minns ett enda skrapsår, men jag minns den underbara känslan av att lyckas hoppa av precis på den högsta punkten och sedan flyga i en perfekt båge - nästan ända in i staketet. Så jag frågade om jag fick vara med istället.

Nu blir det burgare.



*Minus en massa saker jag inte får göra längre, typ sälja Majblommor, skicka in brevvänsannonser till KP, klä ut mig och knacka dörr på Skärtorsdagen (allt som har med att visa upp sig och förvänta sig godis i gengäld att göra - förresten), gråta när saker inte blir som jag vill (fast det gör jag i smyg ändå...)

Min webbkamera är inte det mest briljanta gud skapat. Men den duger för några snabba snaps innan man drar ut: dessa är från så sent som igår! Körde inbakad fläta på sidan. Lite Alice Dellal light, eller som jag väljer att kalla den: the Pamela.

Hade på mig klänning från Monki, BH från Calvin Klein, skärp från Moschino och de dära Lindex goes Chanel strumpbyxorna som alla har.

Before I went out last night. Sucky webcam.

HP6

Nya trailern - HUR PEPPAD ÄR MAN?????

Destination: Inspiration

Musikalens stjärna!




I pausen fick jag syn på Natti, i en fantastisk kappa som "tog lite tid att sy"... Är hon grym eller?




Lillebror spelade mafioso. Han var briljant, om jag får säga det själv.






Oskar (aka. Nicola) och lillebror (som höll fast vid sitt vapen hela efterfesten...)

Förrförra torsdagen var jag och såg min gamla gymnasieskolas årliga musikal. Man kan kalla den en årlig musikal, eftersom traditionen blev ett omedelbart faktum efter det att jag och mina vänner startade upp skolans Estetiska förening och satsade stort på vår premiärmusikal 2006. Då visste vi inte att föreningen hösten efter att vi tagit studenten skulle leva kvar - med femdubbelt medlemsantal, nya utskott och en rejäl dos visioner. Jag känner hur hjärtat närapå exploderar av stolthet när jag tänker på det. Tiden med MBEF var och förblir något av det bästa och roligaste jag gjort i hela mitt liv.

Musikalen var fantastiskt bra, tog sig rejält i andra akten. Trots sponsorer, ljud- och ljusanläggningar, VIP-biljetter och diverse ökade pådrag tycker jag att det allra viktigaste är att essensen av föreningen bibehålls. Typ: vi är bara ett gäng glada amatörer som älskar det vi gör. (Och i smyg anser oss själva vara genier...)

I went to see the annual musical at my old school a few weeks ago... A tradition I proudly helped creating with some of my best friends in 2006, while I was still studying. Those truly were some of the best days of my life!

OSIS!

The Outnet har ääääntligen slagit upp portarna, och trots att jag stod på mejllistan så har jag varit helt ovetandes om detta t.o.m. igår. Jävligt synd, för hade man varit på hugget hade man kunnat fynda dessa skor till drömpriser. Eller hur låter €176 för de lila? "Så har man sparat de pengarna" kan man tänka. Det gör inte jag.

I missed the launch of the Outnet. And these. Curse you aquascum!!!

22:56

Åh, gud vad det har gått tid tid tid. Jävla tid. Har mycket att skriva om men jag hinner ju fan aldrig. Kanske om jag också hade en sån där minidator i handväskan (helst en rosa) så hade bloggen kunnat vara á jour. Senaste nytt är att jag haft en underbar påskhelg med besök från USA/Grekland/Barcelona och jag har fått visa upp min älskade värld. Oerhört lycklig och stolt är jag över den. Jag har även fått nödvändiga kråkor på mina betygskopior, samt nästan rört en gammal svensklärare till tårar av mitt framtida yrkesval. Idag är sista antagningsdagen till högskolan, och sista minuten-kollen på studera.nu kan man ju se sig om i stjärnorna efter... Servrarna verkar vara så nere som det bara går. Synd. Men jag får väl hoppas att jag gjort rätt. Imorgon firar vi Marias 21-årsdag, på fredag är det IB-reunion och om några veckor bär det av mot solen. Livet är rätt så bra.

Nu ska jag inte fastna här hela natten, som igår då jag fick reda på sanningen om Gossip Girl noir-bloggen. Ingen överraskning, men ändå. Lite sugen på opera blev jag...

Det är vår! (Peppar, peppar...) I lördags var det sommar, 18 graders sol och jag svettades i detta. En sväng på stan samt sittning vid kanalen med Per, Joan och Oreo-McFlurry som äntligen kommit till Sverige (knarkades tungt i Barcelona)

Solglasögon - Ray-ban
Frackskjorta - Gammelmorfars
Kofta - Tiokronors second hand
Jeans - H&M
Halsband - Mammas
Väska - Chloé
Skor - Converse








Resten av sommardagen vigdes åt sushi med mamma, vackra Nina med A Camp på konserthuset och därefter KB.

This saturday was the first day of summer. I spent it with ice cream, sushi and a concert.