Tiden bara flyger förbi. Speciellt när man spenderar den funderandes på om det är bäst att blogga först och sen gå till McDonalds och äta den där Chicago-burgaren vs. att haffa burgaren först och blogga sen. Det kan t.o.m. hända att man finner sig tre timmar senare, fortfarande velande. POFF! - bara. Idag har jag lekt med mina solskensbarn på dagis hela dagen. Vi har läst ett nummer av Stålpojken från -78, skrikit "jag är pacifist!" i kör, hoppat från gungorna och cyklat på minicyklarna i karavan. Sofia såg på mig idag och sa: "Vet du Jasmin, du är ju nästan som ett barn!" Det är jag också.* Har svårt att tro att jag någonsin kommer att tacka nej till en längdhoppstävling från gungorna. I flera minuter stod jag och iakttog luftturer som slutade med diverse hårda nedslag i knepiga vinklar (alltid oroväckande nära det där staketet) och fick ett vuxet infall att sätta ner foten med ett Sluta med det där, tjejer, det kommer att gå illa! Men så tänkte jag på alla de otaliga längdhoppstävlingarna från Österportskolans gungor, och hur jag inte minns ett enda skrapsår, men jag minns den underbara känslan av att lyckas hoppa av precis på den högsta punkten och sedan flyga i en perfekt båge - nästan ända in i staketet. Så jag frågade om jag fick vara med istället.
Nu blir det burgare.
*Minus en massa saker jag inte får göra längre, typ sälja Majblommor, skicka in brevvänsannonser till KP, klä ut mig och knacka dörr på Skärtorsdagen (allt som har med att visa upp sig och förvänta sig godis i gengäld att göra - förresten), gråta när saker inte blir som jag vill (fast det gör jag i smyg ändå...)
2 kommentarer:
man ska ta vara på sin barnsliga sida. tänk vad trist man hade haft det annars!
det här var verkligen ett fint inlägg, ett sådant där som man skriver lite ibland. Jag önskar att jag hade skrivit det! :) skitbra.
Skicka en kommentar