Höst -05, Roskilde -06
Att vara ny i en stad kan vara underbart. Men det har onekligen sina baksidor. Som när man känner sig lite ensam eller lite ledsen eller bara behöver att någon redan känner en. Då har jag Anna. Jag är så fruktansvärt lycklig över att det är just Anna som finns inom räckhåll här uppe. Hon är precis en sån vän jag alltid velat ha - och alltid haft! Vi träffades i sandlådan någon gång under tidigt 90-tal (och har förresten våra Uppsala-studerande föräldrar att tacka för det!) Sedan dess har vi vandrat in och ut ur varandras liv. De senaste åren har det varit mer av det senare på grund av lumpentjänstgöring, Berlin-flytt och Uppsala-flytt (Anna)... Men det gör liksom inget för Anna är en sån där person man bara ringer och säger "Tja!" sen är allt som vanligt. Vi är båda två i allra högsta grad levandes i nuet. Förr kunde Anna ringa på min porttelefon när vi inte setts på något år och säga "Hej, vill du komma ut och leka?" och det ville jag ju såklart. Det vill jag fortfarande. Anna är likadan. Spontan, entusiastisk och föredrar umgänge över ensamhet. "Jag ska jobba imorgon, men det är klart vi går ut en sväng!" "Jag känner mig sjuk, men kom gärna över ändå!" "Jag kan inte på onsdag... Men på FREDAG, DÅ FAN!!!" "Äh, gå inte hem, sov över!" "Sitt du uppe hur länge du vill, jag går och lägger mig!" "Det finns frukost i kylen! Sov vidare, jag drar till jobbet." Den mest okomplicerade, självklara vänskapen. Ibland finns det inget bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar