9.07.2009

Trying times

Måste förundras över hur gräset har den benägenhet att alltid verka mjukare, saftigare, skönare och ja, grönare, på andra sidan. Jag känner mig lite vilsen i stunden. Halsen börjar kännas sträv och torr, benen vill inte samarbeta och orken går liksom inte att uppbringa. Just ikväll känns Malmö som ett fantastiskt alternativ. (Hade jag varit där, så hade jag gått på nystartad hiphopklubb med J Dilla-tribute. Konceptet är bara too little too late liksom...) Att vara på väg ingenstans hade också lockat. Då hade jag kunnat fånga dagen och hoppat på tåget. Men ja, jag vet, det hade nog inte känts något vidare det heller. Någon sa på temat dagens ungdom att vi blir stressade över att de val vi gör åt oss själva indirekt betyder att vi väljer bort och vänder ryggen mot ett hav av andra möjligheter. Det är så rätt. Vi kommer kanske alltid att undra hur våra miljoner potentiella Sliding Doors-liv skulle se ut. Längtar efter att få känna att jag är på rätt plats i rätt tid. Händer det i verkligheten?

1 kommentar:

Marybelle sa...

Nej? Och det svåraste vi måste göra är att acceptera det och leva med våra små, säkra val. Idag läste jag en artikel om Ola Skinnarmo som seglar något nordligt hav där han riskerar frysa fast i isen. och jag fick en sådan där känsla att jag är minst på jorden och sysslar med löjliga saker! Man borde typ......göra något annat?!