Att vi inte visste vad som vantade oss nar vi klev av planet (ca 45 minuter senare) hade inte kunnat stamma battre. Visst, vi lamnade civilisationen bakom oss... Men vad som enligt masterbackpackersen bakom Lonely Planet skulle vara en ovanligt organiserad, modern och aterhallsam bussterminal, med frekventa bussforbindelser - sag kanske inte riktigt likadan ut i vara ogon. Speciellt inte nar taxichaffissen redan innan dess tyckte att det kunde vara en bra ide att kora oss till en parkeringsplats for minibussar med hundratals hungriga chaufforer, varav tio (plus, latt!) springer fram till taxin och borjar banka pa rutorna innan vi ens hunnit sakta ner. Efter nagra tappra forsok att upprepa "TERMINAL" "BIG BUSSES" "AIR CONDITION" kom vi fram till terminalen, som kandes lite som en light-version av busstorget for tva omskakade svennar... Vi far reda pa att den stora bussen till Bukittingi inte gar foran till kvallen, och livradda for att lamna var taxichaffis - som faktiskt visat sig vara valdigt hjalpsam, om an med nagot bristande engelskakunskaper - hoppar vi tillbaks in i bilen och fragar, efter lite betanketid, om inte han skulle kunna kora oss hela vagen. Jovisst, en tur tillbaka till kontoret for ett stamplat tillstand fran bossen, och en liten lunch (for honom, vi lyckades snappa upp nagra vattenflaskor) senare sa var vi pa vag.
Under var sex och en halv timmars langa mardromsresa lar vi oss att filer inte existerar (aven om det finns motande trafik, mote kan man namligen rakna med aven om vagen ar tva meter bred), att det viktigaste ar att lyckas kora om varandra, aven om man maste tvarbromsa tre sekunder senare, samt att tutan betyder "har kommer jag, sa slapp fram mig!" och anvands av alla pa samma gang - mest hardhudad vinner. Medan jag och Per satt och intalade oss att vi skulle overleva, och forsokte meditera till chaffisens blandband med indonesiska smorsanger, forsokte denne guds sande man gora var resa lite behagligare genom att ringa upp sin dotter pa mobilen och be henne oversatta det han ville saga till engelska, och sedan racka over telefonen till mig. Vi kunde bara saga till nar vi ville stanna och ata, sa skulle han kora oss dit. Vi valde att banga, till forman for att snabbare fa satta fotterna pa fast mark och krypa ner i en sang.
Till sist infriades var onskan, mot alla odds, men nu var det natt i en stad vi aldrig sett, pa det "basta" budgethotellet , dar de enda fonstrena vatte in mot hotellets uppehallsrum, myrorna trivdes i "duschen" och var odlekompis vantade bakom gardinen... I en knarrig sang tillbringade vi resten av natten lyssnandes till massandet fran mosken tvars over gatan. Genom vad som lat som en sprucken megafon som lika garna kunde varit placerad brevid huvudkudden blev vi serverade klagosanger pa lopande band natten igenom, medan vi undrade for oss sjalva vart vi egentligen hade hamnat.
Som oftast, ar saker inte lika laskiga i dagsljus... Dagen efter varan omtumlande ankomst hittar vi en liten turistvanlig restaurang vagg i vagg med hotellet, dar de spelade Jack Johnsson och annan trallvanlig musik som skapt for goda semesterdagar. Efter att ha samlat nytt mod, tagit en tur och bekantat oss med staden litegrann bestamde vi oss for att vaga ge oss ut pa vagarna igen - denna gang bara for en femkilometers tur till den narliggande byn Koto Gadang och tillbaka. Vi korde pa ett sakert kort, och tog en taxi, denna gang med en standigt leendes liten man. Leendet kan ha haft att gora med att priset han foreslog for denna korta tur saklart oversteg det reella vardet ganska rejalt... Men tio kilometer for 80 svenska kronor tankte vi att vi kunde ha rad med anda. I priset ingick darmed att var glada lille chaffis parkerade bilen och foljde efter oss runt i byn medan han tappert forsokte guida oss med ett halvt engelskt ord i varannan mening, samt foresla ett flertal andra turer han kunde kora oss pa. Efter inhandlandet av tva ringar fran byns lokala silversmedjor och ett viktigt fotografi av minnesmarket over min stamfader, atervande vi fran den underbart stillsamma, valdigt vackra byn, redo att ta oss an nya utmaningar!
Mer an sa hinner vi inte beratta just nu, men misstrosta icke! Vi kan avsloja att vi numera tycker mycket bra om Bukittinggi, trots att vart hotellrum har fatt smeknamnet "fangelsehalan", att manniskorna har ar valdigt hjalpsamma och trevliga (om an lite ovana vid att se turister...) och att vara engelsktalande guider vi lyckats bekanta oss med genom var favoritresturang var guld varda, pa manga satt! Idag har de tagit med oss pa en helt fantastisk heldagsupplevelse som vi forhoppningsvis hinner dela med oss av snart!
Nu ar bara fragan... Hur tar vi oss till Padang?
(Till eventuella mammor och pappor: oroa er inte, vi har laget under kontroll! Lovar! Puss!)
