Jag läser min amerikanska nyfunna väninnas blogg och blir förundrad. Hon skriver så djupt, insiktsfullt och hoppfullt om den resa hon då var redo att ge sig ut på. Den som är densamma som min, fast ändå inte alls. Hon skriver om världen och om att längta efter den. Om att ha funnit sig själv men att vilja finna mer någonannanstans. Om att lämna allt och aldrig komma att se tillbaka på samma sätt. Jag kan inte hjälpa att börja fundera på vilka som var mina egna förhoppningar när jag gav mig ut på den här resan... Trodde jag att jag skulle hitta ett nytt jag? Ett nytt sammanhang? Och har jag gjort det? Det må vara naivt att förvänta sig några djupare livsinsikter inom loppet av tvåochenhalv månad, men något har jag kanske lärt mig? Jag tänker efter. Det där med att lämna allt stannar kvar i mina tankar. Jag tror att det kan vara receptet på början till att hitta sig själv. Att frigöra sig själv från allt och ställa hela sin person till hundraprocentigt förfogande för en ny tillvaro. Att titta tillbaka, men med nya ögon.
Detta är något jag inte kunnat göra. För jag har inte velat göra det.
Så vad har jag lärt mig? Att det kostar för mycket att avsäga sig närhet. Att jag endast kan se tillbaka med samma längtande blick som alltid. Att jag inte kan förverkliga ett jag som har ett stort tomrum inuti som bara du kan fylla. Att ett ofullständigt jag inte är tillräckligt vart än i världen jag tar med det. Att vart jag än vill finna mig, måste jag hitta dig först.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar