Igår firade vi Andreas födelsedag. 24 år är hon nu. 4 år äldre och visare än jag. Kanske, kanske inte? Fyra personer var vi som gick och åt på Els 4 gats, dyrt, men mat som är värd varenda centimo. Jag åt canneloni med kött, ost och en sås som ger multipla matorgasmer vid blotta tanken! Takato och den fantastiska japanska tjejen jag just nu inte kommer ihåg namnet på, beställde in varsin kyckling med gudabenådad plommonsås och pinjenötter som var ungerfär det mest fantastiska som vidrört min tunga i hela mitt liv. Jag ska gå wild and crazy med spenderarbyxorna på Els 4 gats innan jag åker hem. Det finns ingen större njutning i livet än god mat, det kommer jag alltid att vidhålla. Hälften av oss, det vill säga födelsedagsbarnet och jag, gick sedan vidare ut och dansade. Hon var nästan lyrisk, jag var... trött. Men det var roligt ändå. Det krävs mycket för att jag ska bli besviken nuförtiden. Har levt med känslan som ständig följeslagare i över ett års tid. Är glad att hon hade kul, det var det viktigaste! Hon sov över här och sen vaknade vi av att grannbarnen sjöng med till sin favoritlåt (iallafall bättre än när de spelar blockflöjt.)
Tanken slog ner mig, jag medger det, men jag reste mig upp och borstade av mig själv. Det är inte lönt att vara bitter. Que será será.
Nästa vecka har dessutom potential att kunna bli den bästa Barcelonaveckan hittills om saker vill mig väl. Jag hoppas fortfarande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar