Modebloggsrobot

Vi tar det på svenska trots att det är "mode"-relaterat... Ibland skrämmer det mig hur man påverkas undermedvetet från alla håll och kanter. Jag vill tänka att jag är någorlunda orginell i jämförelse med många andra av dagens klädintresserade unga tjejer, men ibland är det bara så påtagligt att man ofrivilligt stöpt sin smak i samma form som alla andra. Till exempel det här med de lårhöga stövlarna. Tror faktiskt att det var Ellen som sa att hon var sugen på att köpa ett par stövlar som var höga i skaftet, nån gång i somras. Tanken växte hos mig och jag kom fram till att jag verkligen verkligen ville ha ett par som gick ända upp på låret. Så när jag var i New York i augusti letade jag, men hittade inga. Sen kommer hösten, och Am-lul skaffar sig ett par, och Sofi Fahrman predikar om att stövlarna ska vara lårhöga och dessa stövlar stöts och blöts. "Hiss eller diss?" Hiss, klingar bloggvärlden unisont!

Och så osökt in på den här leopardpälsgrejen... Jag gillar verkligen inte päls. Tycker man ser ut som en stor luddboll, iallafall jag, och nä, det bara funkar inte. Har en underbar nätt minkjacka som jag ärvt av min älskade farmor, men herregud, NÄR skulle jag gå ut i en minkjacka med trekvartsärm? Så nu, första veckan i Barcelona, hittade jag en leopardfuskpälsjacka i en random spansk ungdomsbutik. Som inte var så bollig. Som jag faktiskt gillade. Jättemycket. Och kul att den var i just leopard! (Har alltid varit svag för leopard...) Sedan gick jag och runt tänkte på den där förbannade lilla leopardjackan ett tag. Lagom länge för att hinna se Rachel Zoe shoppa loss på tre stycken på en gång i hennes dokusåpa (heter det fortfarande så?), Caroline Winberg sporta leopardpäls i Sofi Fahrmans blogg, Blondinbella glammar sig med en på Blogawards och nu senast igår Elin Kling iförd en aldeles nyinköpt. Visst, päls gör comeback varje höst, och leopardtryck varannan, men ändå. Att alla bara verkar vakna upp samtidigt och tänka "Gud, vad jag vill ha en liten leopardfuskpälsjacka!" (Tja, förutom Zoe, vars program är filmat redan i våras, men ändå.) Och jag inser att den tanken jag fått, min åsikt, mitt begär, är inte något jag skapat själv, utan något som indirekt eller direkt manipulerats fram utav omvärldens diverse intryck och påtryck. Då känner jag mig bara som en liten hjärndöd modebloggsrobot. Då vill jag bara raka av mitt hår och bli punkare, eller skinhead, eller våffla håret och bara gå i neonfärger och stora örhängen varje dag. Fast då skulle jag väl räknas som ännu en hipster i mängden... (Ve och fasa.)

Jag vill fortfarande ha den där jackan, förresten.