Ibland undrar jag vad jag har sysslat med de senaste åren. Det låter liksom så fjuttigt när jag ska försöka återberätta. Ostrukturerat. Jag gjorde lite si, jag gjorde lite så.... Jag har tänkt att jag inte riktigt kommit någonstans. Mest klampat kvar på stället. Segat. Suttit ut tjejmiddagar med prat om tentor, studielån och lägenhetsbestyr medan jag stirrat på min tallrik och känt mig liten och värdelös.
Det gör jag inte längre. För jag vet nu vad jag har sysslat med. Jag har gjort precis det jag ville och längtade efter att få göra. Jag har prövat mina vingar - inte med hyreskontrakt och körkort - utan genom att flyga. På riktigt. Packa väskan, checka in, ge mig av. Precis som jag önskade. Det har varit Indonesien, London, New York, London och New York igen. Barcelona, Singapore, Indonesien och nu sitter jag här i ett regnigt Sao Paulo och förstår att jag har kommit så mycket längre än jag trodde. Visst, det finns saker jag önskar att jag hade gjort bättre (det där jävla körkortet till att börja med...) och det har varit många dagar mellan mina resor. Men de allra flesta har jag tillbringat med att flyga på cykeln, fram och tillbaka mellan ett jobb jag älskat så högt att det knappt går att beskriva, en man jag älskat mer och mer för varje dag jag fått vara nära honom. Det jag har gjort är saker jag aldrig hade velat ha ogjorda.
Nu ska jag snart lämna det här livet bakom mig. Jag är så redo, så sugen, så nyfiken på framtiden. Men jag vet vad jag lämnar, och det är inte lätt. Det är nog det svåraste jag någonsin tagit mig för. Jag vet att vi klarar det. Jag är helt säker. Men det gör inte mindre ont för det.
